… väntar aldrig för läge! Heter det inte så? Och ja, det stämmer nog.
För några år sen frågade jag en av mina bästa vänner, Eva Gullberg, lite på skoj, om hon kunde tänka sig att göra lite Primulagodisar som vi skulle ge våra kunder till jul. Eva är jätteduktig på att göra fina chokladpraliner. De blir både vackra och fantastiskt goda. Efter några prov i hennes chokladfabrik satte hon i gång med tillverkning av praliner a’ la Primula. Vi behövde 400 praliner och 100 små guldaskar skulle vikas. Vad gällde vikningen av guldaskarna fick Evas man ställa upp. Eva bor i Mariestad, men till jul fanns alla askar med jättefina Primulapraliner här på Gotland för att delas ut till våra kunder.
Dessa var givetvis väldigt uppskattade hos våra kunder, men speciellt en kund blev alldeles betagen. Hon ringde mig några dagar efter att hon smakat och frågade om hon kunde få göra en beställning för att själv ge bort. Den kunden var Kristina Scherman, som målat tavlan jag fick i julklapp från mina fina medarbetare. Jag hade berättat för Eva efter utdelning av pralinerna att dessa blev väldigt uppskattade och att speciellt en kund, (inget namn då så klart), ville lägga en egen beställning av fler praliner.
Med anledning av detta var det extra kul att idag få överlämna några nya smakprover till Kristina och samtidigt få tacka för den fina tavlan som jag fick i julklapp förra året.
Nå, nu åter till den som väntar.
Eva och jag har under de senaste 30 åren firat nyår tillsammans, en fin tradition som vi håller på. Detta år fick Eva låna ett par strumpbyxor av mig som gick sönder, (det var säkert någon maska som gått redan innan). Men i alla fall, för att visa sin tacksamhet köpte hon ett par nya strumpbyxor till mig som hon skulle sända mig – per post, tillsammans med lite choklad för skoj skull. Eva ringde mig för att förvarna att ett brev snart skulle landa i min postlåda.
Jag går sällan till postlådan nu för tiden eftersom man så sällan får post, men nu, nu var det ju verkligen spännande. Ett paket, till mig!
Den 21 februari packade Eva grejerna noggrant hemma i Mariestad och gick till Posten, betalade 88:- i proto som det skulle kosta att skicka paketet. Jag väntade och väntade. Så här välbesökt har min postlåda aldrig varit. Efter 14 dagar och fortfarande inget paket i min låda, fick jag istället ett brev från Post Nord. Brevet var en ”anmodan om att betala men inte tvingade”.
Jag skulle betala 113:- om jag skulle få mitt paket utlämnat. Post Nord påstod att det var för lite porto på paketet. Jag kontaktade Eva, som erbjöd sig att betala. Aldrig i livet, hon hade ju redan betalt vad det kostade. Jag kontaktade Post Nord, de kunde inte svara på vart paketet var. Jag försökte ringa, men ringa företag idag, de kan man fullständigt strunta i. Det är ju helt omöjligt. Alla dessa löjliga knappval man ska göra. Usch! Letar i stället på nätet och får fram en mejl för att kontakta Post Nord. Jag får, hör och häpna, kontakt med en människa, (tror jag), på Post Nord.
Jag får rådet att vänta, de kommer ändå att sända ut paketet om ingen betalar. Alltså, på riktigt! Vad är detta för system? Så jag fortsätter att vänta, men till slut, ganska precis en månad senare, får jag ett vitt stort paket i min postlåda.
I det handskrivna brevet från Eva uppmanade hon mig att dela med mig några praliner till kunden som tyckte så mycket om dem sist det begav sig. Så det gjorde jag. Kristina blev jätteglad när jag ringde på hennes dörr och överlämnade några goda praliner från Eva i Mariestad.
